Cirkulär 8/80/2010, Sinikka Huhtala/aha, 17.5.2010

Kostnadsersättning inom företagshälsovården för undersökningar som upphandlats hos sjukvårdsdistrikten samt ärenden som gäller företagshälsovård för lantbruksföretagare

Lagen om företagshälsovård, 7 § har ändrats så att en producent av företagshälsovårdstjänster också kan skaffa laboratorietjänster, radiologiska tjänster, klinisk-fysiologiska undersökningar och kliniskt neurofysiologiska undersökningar för företagshälsovården hos en verksamhetsenhet inom ett kommunalt sjukvårdsdistrikt eller hos en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvården enligt lagen om privat hälso- och sjukvård (152/1990).

​Lagändringen innebär att kommunerna och samkommunerna som arbetsgivare får full ersättning enligt sjukförsäkringslagen för kostnader för företagshälsovård också då undersökningarna är gjorda vid en verksamhetsenhet eller ett affärsverk som hör till samkommunen för ett sjukvårdsdistrikt.

I detta cirkulär behandlas också omständigheter som påverkar ersättningen av kostnader för lantbruksföretagare.
Lagen trädde i kraft 1.1.2010.

Närmare upplysningar:
Sinikka Huhtala, tfn (09) 771 26 44, 050 584 60 02
Anneli Heinonen, tfn (09) 771 21 68, 050 548 00 36 (bokföring)

Källor
Lag om ändring av 7 § i lagen om företagshälsovård, 1271/2009
Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om ändring av 7 § i lagen om företagshälsovård, RP 260/2009 rd
Social- och hälsovårdsutskottets betänkande, ShUB 52/2009 rd
Riksdagens svar 250/2009 rd
Sjukförsäkringslag 1224/2004
Statsrådets förordning om fastställande av det kalkylerade maximibelopp för ersättning för företagshälsovården som avses i sjukförsäkringslagen 1338/2004
Lag om olycksfallsförsäkring för lantbruksföretagare 1026/1981
Lag om ändring av 22 § i lagen om olycksfallsförsäkring för lantbruksföretagare, 818/2008
Lag om ändring av lagen om olycksfallsförsäkring för lantbruksföretagare, 1003/2009
Lag om ändring av 114 och 115 § i lagen om pension för lantbruksföretagare, 1004/2009
Lag om ändring av 1 § i lagen om införande av lagen om pension för lantbruksföretagare, 1005/2009
Lag om ersättning av statens medel för vissa kostnader för lantbruksföretagares företagshälsovård, 859/1984
Lag om ändring av 1 och 2 § i lagen om ersättning av statens medel för vissa kostnader för lantbruksföretagares företagshälsovård, 817/2008  
Statsrådets förordning om upphävande av förordningen om ersättning av statens medel för vissa kostnader för lantbruksföretagares företagshälsovård, 1133/2008
Full kostnadsersättning till kommunala tjänsteproducenter för vården av olycksfalls- och trafikskadepatienter fr.o.m. 1.1.2005, Kommunförbundets cirkulär 31/80/2004, 22.12.2004 
Ändringar i frågor kring anmälan av vård och full kostnadsersättning för olycksfalls- och trafikskadepatienter, Kommunförbundets cirkulär 13/80/2005, 5.7.2005
Ändringen av folkhälsolagen ger fler alternativ att organisera förvaltningen för företagshälsovården, Kommunförbundets cirkulär 9/80/2006, 9.6.2006
Lagen om företagshälsovård, Handbok för tillämpning av lagen om företagshälsovård, Social- och hälsovårdsministeriets handböcker 2004:13

 

 

Inledning

Preciseringen av lagen om företagshälsovård blev aktuell därför att de kommunala arbetsgivarna förlorade ersättningarna enligt sjukförsäkringslagen för kostnader för främst laboratorieundersökningar och radiologiska undersökningar då de hade skaffat dessa tjänster som hör till företagshälsovården hos sjukvårdsdistrikten. Motiveringen har varit att varken sjukvårdsdistriktet eller ett affärsverk inom det är en sådan serviceproducent som avses i lagen om företagshälsovård.

Laboratorietjänsterna och de radiologiska tjänsterna har inte i sig ansetts onödiga och inte heller har sjukvårdsdistriktets laboratorieverksamhet och radiologiska verksamhet ansetts otillräckliga.

För att undanröja olägenheten har lagen om företagshälsovård ändrats så att sådana producenter av företagshälsovårdtjänster som avses i 7 § 1 mom. kan skaffa laboratorietjänster och radiologiska tjänster som hör till företagshälsovården också hos sjukvårdsdistriktet eller en verksamhetsenhet inom det utan att på den grunden förlora ersättningen enligt sjukförsäkringslagen. 

I lagen om företagshälsovård regleras vem som får producera företagshälsovårdstjänster

I lagen om företagshälsovård finns bestämmelser om hur arbetsgivaren ska ordna och bekosta de tjänster för sina arbetstagare som framgår av 12 och 14 § i lagen för att tjänsterna ska uppfylla arbetsgivarens skyldigheter på ett sådant sätt att kostnaderna för tjänsteproduktionen kan ersättas också enligt sjukförsäkringslagen. Enligt 7 § 1 mom. i lagen kan arbetsgivaren ordna de företagshälsovårdstjänster som avses i lagen genom att 

  1. skaffa de tjänster som behövs från en sådan hälsovårdscentral som avses i folkhälsolagen (66/1972),

  2. själv eller tillsammans med andra arbetsgivare ordna de företagshälsovårdstjänster som behövs, eller

  3. skaffa de tjänster som behövs från någon annan verksamhetsenhet eller person som har rätt att producera företagshälsovårdstjänster.

 

Ändring av 7 § i lagen om företagshälsovård

Företagshälsovården behöver laboratorieundersökningar och radiologiska undersökningar. Folkpensionsanstalten har ansett att sjukvårdsdistriktet inte är en sådan serviceproducent som avses i 7 § i lagen.  Därför har man i den kommunala arbetsgivarens ansökan om ersättning för företagshälsovårdskostnader förkastat kostnader för laboratorieundersökningar, radiologiska undersökningar och andra undersökningar som ordinerats av en yrkesutbildad person eller sakkunnig inom företagshälsovården på den grunden att undersökningstjänsterna köpts hos ett kommunalt sjukvårdsdistrikt, trots att de kommunala arbetsgivarna äger och bekostar sjukvårdsdistriktet. 

För att undanröja olägenheten har lagen om företagshälsovård ändrats så att 7 § har fått ett 2 moment som lyder

En i 1 mom. 1–3 punkten avsedd producent av företagshälsovårdstjänster kan också skaffa de laboratorietjänster och radiologiska tjänster, de kliniskfysiologiska undersökningar och de kliniskt neurofysiologiska undersökningar som hör till företagshälsovården hos en verksamhetsenhet inom sjukvårdsdistriktet eller hos en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvården enligt lagen om privat hälso- och sjukvård (152/1990).

Lagändringen innebär att kostnaderna för undersökningar som den kommunala arbetsgivaren har köpt hos sjukvårdsdistriktet eller ett affärsverk inom det kommer att ersättas arbetsgivaren i normal ordning enligt sjukförsäkringslagen.

Ändringen av 7 § i lagen om företagshälsovård har trätt i kraft

Ändringen trädde i kraft den 1 januari 2010.

Företagshälsovård, ersättningar, hälsovårdscentralernas skyldigheter och verksamhet

Skyldigheter att ordna företagshälsovård enligt folkhälsolagen

Enligt 14 § 1 mom. 7 punkten i folkhälsolagen ska en kommun eller samkommun som är huvudman för en hälsovårdscentral tillhandahålla sådana företagshälsovårdstjänster som arbetsgivaren ska svara för enligt 12 § i lagen om företagshälsovård åt arbetsgivare som verkar inom hälsovårdscentralens område, om arbetsgivarna vill köpa dessa lagstadgade företagshälsovårdstjänster för sina anställda hos hälsovårdscentralen. Enligt 15 § 4 mom. i folkhälsolagen kan hälsovårdscentralen dessutom ordna sådana sjukvårdstjänster och andra företagshälsovårdstjänster som avses i 14 § i lagen om företagshälsovård för en arbetsgivares arbetstagare.

Enligt 14 § 1 mom. 8 punkten i folkhälsolagen ska en kommun eller samkommun som är huvudman för en hälsovårdscentral i tillämpliga delar för företagare inom kommunen och andra som för egen räkning där utför arbete ordna företagshälsovård som avses i 12 § i lagen om företagshälsovård och i bestämmelser som utfärdas med stöd av den.

Överföring av uppgifter som bestäms i folkhälsolagen

Efter att 5 och 6 § i folkhälsolagen ändrades i början av år 2006 har kommunen möjlighet att bland uppgifterna i 14 § 1 mom. i lagen utöver miljö- och hälsoskyddet överlåta också företagshälsovården till en annan kommun, en samkommun eller en nämnd. En kommun eller samkommun som är huvudman för en hälsovårdscentral kan sköta uppgifterna inom företagshälsovården själv eller i regional samverkan med andra kommuner eller samkommuner. Ändringarna trädde i kraft 1.1.2006. Frågan har tidigare behandlats i Kommunförbundets cirkulär 9/80/2006, 9.6.2006. 

Lagändringarna har gjort det möjligt att lägga om funktioner inom företagshälsovården.  Överföringen av uppgifter stöds också i kommunallagens nya bestämmelser om kommunala affärsverk (10 a kap.) som trädde i kraft 15.5.2007.

Efter ändringarna i folkhälsolagen och kommunallagen har uppgifter inom det kommunala omorganiserats i form av kommunala affärsverk.  Dessutom har skyldigheterna att producera och tillhandahålla företagshälsovårdstjänster överförts på nybildade aktiebolag, föreningar eller dylikt. I regel är det kommunen eller samkommunen som äger de privaträttsliga organisationer som bildats för ändamålet. Det är också möjligt att organisationerna delvis har privat kapital och/eller privata ägare.

Den kommunala arbetsgivaren ska bedöma och utreda skyldigheten att konkurrensutsätta tjänster i varje situation för sig.

Tillhandahållande av kommunala hälso- och sjukvårdstjänster

Med stöd av 4 § 1 mom. 4 punkten i lagen om planering av och statsunderstöd för social- och hälsovården (1706/2009) kan en kommun eller samkommun ordna de uppgifter som hör till social- och hälsovården och också omfattar de företagshälsovårdstjänster som ska produceras och tillhandahållas med stöd av folkhälsolagen, enligt följande:

  1. genom att sköta verksamheten själv,

  2. genom avtal tillsammans med en annan kommun eller andra kommuner,

  3. genom att vara medlem i en samkommun som sköter verksamheten,

  4. genom att anskaffa service från staten, en annan kommun, en samkommun eller någon annan offentlig eller privat serviceproducent, eller

  5. genom att serviceanvändaren ges en servicesedel, med vilken kommunen förbinder sig att, upp till det värde som fastställts för sedeln enligt kommunens beslut, betala de tjänster som serviceanvändaren köper av en privat serviceproducent som kommunen godkänt.

På grundval av det ovanstående kan kommunen eller samkommunen producera och tillhandahålla de lagstadgade social- och hälsovårdstjänsterna på flera olika sätt. Utöver det kan hälsovårdscentralens skyldighet att producera och uppgift att tillhandahålla social- och hälsovårdstjänster i enlighet med folkhälsolagen överlåtas till någon annan än ett förtroendeorgan eller en organisation som ansvarar för folkhälsoarbetet på det sätt som ovan beskrivits i fråga om ändringen av folkhälsolagen, som trädde i kraft 1.1.2006.

Lagstiftning om klientavgifter inom social- och hälsovården

Enligt 8 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (743/1992) är en arbetsgivare skyldig att för den företagshälsovård som ges av en hälsovårdscentral enligt 14 § 1 mom. 7 punkten eller 14 a § 1 mom. 2 punkten i folkhälsolagen eller för sjukvårds- eller annan hälsovårdsservice som centralen enligt 15 § 4 mom. i folkhälsolagen har anordnat för arbetsgivaren till hälsovårdscentralen betala avgifter och ersättningar för olika åtgärder och verksamhetsformer inom hälso- och sjukvården, enligt de grunder som anges i förordningen om klientavgifter (912/1992).

Likaså är företagare och andra som utför eget arbete skyldiga att för företagshälsovård som en hälsovårdscentral ger enligt 14 § 1 mom. 8 punkten i folkhälsolagen till centralen betala avgifter och ersättningar för olika åtgärder och verksamhetsformer inom hälsovården, enligt de grunder som anges i förordning.

Med stöd av 8 § och 3 mom. i lagen om klientavgifter ska grunderna för avgifter och ersättningar genom förordning bestämmas så att dessa täcker kommunernas genomsnittliga faktiska kostnader.

Enligt 16 § i förordningen om klientavgifter inom social- och hälsovården (912/1992) är arbetsgivaren skyldig att för sådan i 14 § 1 mom. 7 punkten och 14 a § 1 mom. 2 punkten i folkhälsolagen avsedd företagshälsovård och i 15 § 4 mom. i folkhälsolagen avsedd sjukvårds- eller annan hälsovårdsservice som en hälsovårdscentral har tillhandahållit betala avgifter eller ersättningar vilkas storlek bestäms av den kommun eller samkommun som är huvudman för hälsovårdscentralen. Detsamma gäller enligt 16 § 3 mom. i förordningen i tillämpliga delar företagare när de köper sådan företagshälsovård som avses i 14 § 1 mom. 8 punkten i folkhälsolagen av hälsovårdscentralerna.

Enligt 16 § i förordningen är grunderna för avgifterna de nödvändiga och skäliga kostnader som upprätthållandet av god företagshälsovårdspraxis medför. Sådana kostnader är lönekostnaderna för personalen, de obligatoriska lönebikostnader som betalats för dem, övriga driftskostnader för att upprätthålla företagshälsovården samt kostnaderna för anskaffning av anläggningar och inventarier som är nödvändiga för anordnandet av företagshälsovården.

Avgifterna för företagshälsovårdstjänster bestäms på lika grunder för alla arbetsgivare och företagare. Avgifterna fastställs i det förtroendeorgan som getts denna uppgift i en instruktion.

Kostnaderna för företagshälsovården tas alltså ut hos arbetsgivare och företagare till fullt belopp, om ingenting annat har beslutats eller besluts. En väsentlig del av kostnaderna för företagshälsovården gäller undersökningar som ordinerats av yrkesutbildade personer och sakkunniga inom företagshälsovården.

Ersättning av kostnader för företagshälsovård för företagare, lantbruksföretagare och andra som utför eget arbete

Gårdsbesök eller arbetsplatsutredning som hör till lantbruksföretagares företagshälsovård

Beträffande ersättning av vissa kostnader för lantbruksföretagares företagshälsovård finns det en egen lag, 859/1984. Tidigare var gårdsbesök och arbetsplatsutredningar enligt lagen avgiftsfria endast då serviceproducenten var en kommun eller samkommun som var huvudman för en hälsovårdscentral. Enligt den ändring av 1 § i lagen som trädde i kraft i början av 2009 (817/2008) ersätts lantbruksföretagare för kostnader för gårdsbesök eller en arbetsplatsutredning av statens medel oberoende av vem som producerat tjänsten. I övrigt är förfarandet detsamma: från ersättningen avdras det belopp som ersätts med stöd av sjukförsäkringslagen Av statens medel ersätts högst den kostnad som ligger till grund för det maximibelopp per företagare och år som Folkpensionsanstalten fastställer årligen. Från kostnaden avdras den ersättning som betalas enligt sjukförsäkringslagen.

Efter lagändringen ersätts lantbruksföretagarna för kostnader för gårdsbesök eller en arbetsplatsutredning på samma grunder oberoende av vem som producerat tjänsten.  Förutsättningen är att lantbruksföretagaren skaffar gårdsbesöket eller arbetsplatsutredningen som hör till företagshälsovården hos en serviceproducent som enligt 7 § 1 mom. i lagen om företagshälsovård har rätt att producera företagshälsovårdstjänster.

Däremot varierar sättet att ansöka om ersättning enligt vem som producerat tjänsten. För ansökningssättet redogörs nedan.

Ansökan om ersättning för kostnader för företagshälsovård

Hälsovårdscentralen producerar service

Om en företagare eller lantbruksföretagare ingår ett avtal om företagshälsovård med en kommun eller samkommun som är huvudman för en hälsovårdscentral, fakturerar centralen företagaren för självriskandelen och ansöker om ersättning för resten hos Folkpensionsanstalten genom redovisningsförfarande.

Om en kommun eller samkommun som är huvudman för en hälsovårdscentral producerar företaghälsovårdstjänster, ersätts kommunen eller samkommunen för kostnader för gårdsbesök eller arbetsplatsutredning hos en lantbruksföretagare på basis av den redovisning som kommunen eller samkommunen lämnar. Begränsningarna ovan gäller dock.

Redovisningsförfarandet gäller också företagares och lantbruksföretagares företagshälsovård som bygger på avtal om köpta tjänster med kommunen (4 § i lagen om planering av och statsunderstöd för social- och hälsovården, 1706/2009, och 7 § i Handbok för tillämpning av lagen om företagshälsovård) i de fall då kommunen eller samkommunen som är huvudman för hälsovårdscentralen på basis av avtalet om köpta tjänster och avtalet om företagshälsovård fakturerar självriskandelarna.

Om hälsovårdscentralen utifrån ett avtal om köpta tjänster anlitar en lantbrukssakkunnigs tjänster, fakturerar den sakkunniga hälsovårdscentralen som lämnar redovisning till Folkpensionsanstalten i enlighet med vad som sägs ovan.

Kommunens rätt till ersättning av staten och ersättning enligt sjukförsäkringslagen för företagshälsovård

En kommun som är huvudman för en hälsovårdscentral har rätt att av Folkpensionsanstalten få ersättning för kostnaderna för företagshälsovårdstjänster, om tjänsterna har tillhandahållits företagare eller andra som utför eget arbete i enlighet med 14 § 1 mom. 8 punkten i folkhälsolagen. Ersättningen utgör högst det belopp som Folkpensionsanstalten hade varit skyldig att betala i motsvarande ersättning till ovan nämnda företagare eller andra som utför eget arbete.

En kommun eller samkommun som är huvudman för en hälsovårdscentral ska med stöd av 15 kap. 5 § 2 mom. i sjukförsäkringslagen inom sex månader från det företagshälsovård getts lämna en redovisning till Folkpensionsanstalten för kostnader för företagshälsovård enligt 13 kap. 8 § i sjukförsäkringslagen. I 13 kap. 8 § i sjukförsäkringslagen bestäms om rätten för företagare eller andra som utför eget arbete att få ersättning för kostnader för företagshälsovård enligt sjukförsäkringslagen.

Detta redovisningsförfarande gäller alltså inte företagare, lantbruksföretagare eller andra som utför eget arbete i de fall då tjänsterna köps hos någon annan som har rätt att producera företagshälsovårdstjänster än hälsovårdscentralen.

FPA betalar godkända ersättningar till kommunen eller samkommunen som är huvudman för hälsovårdscentralen. FPA avgör frågan om kostnadsersättning och fattar ett beslut som kan överklagas.

Om FPA inte ersätter kostnaderna till fullt belopp, ska den som producerar företagshälsovårdstjänsten fakturera företagaren eller lantbruksföretagaren för skillnaden, om man inte uttryckligen har beslutat att till vissa delar avstå från att ta ut avgifter som är fastställda på basis av lagstiftningen om klientavgifter.

Någon annan serviceproducent än hälsovårdscentralen

Om en lantbruksföretagare skaffar ett gårdsbesök eller en arbetsplatsutredning och företagshälsovårdstjänster hos någon annan serviceproducent än hälsovårdscentralen, betalar företagaren till serviceproducenten de avgifter som denna bestämmer till fullt belopp. Om en privat serviceproducent anlitar exempelvis en lantbrukssakkunnigs tjänster, fakturerar den sakkunnige den privata serviceproducenten, som i sin tur fakturerar företagaren för tjänsterna och ger en ifylld ansökningsblankett till företagaren som kan ansöka om ersättning.  Lantbruksföretagaren måste lämna in ansökningsblanketten inom en viss tid för att få ersättning för kostnaderna av staten och enligt sjukförsäkringslagen.

Företagare och lantbruksföretagare ansöker om ersättning med en FPA-blankett som serviceproducenten fyllt i och som företagaren kompletterar. Till ansökan fogas en kopia av kvittot på betalningen.

Ansökningstiden är enligt 15 kap. 5 § 1 momentet i sjukförsäkringslagen sex månader från det att kostnaderna har betalats.

FPA betalar ersättningarna direkt till företagaren och lantbruksföretagaren. FPA avgör frågan om kostnadsersättning och fattar ett beslut som den som ansöker om ersättning kan överklaga.

Detta ansökningsförfarande ska alltså än så länge tillämpas också då den som producerar företagshälsovårdstjänsterna är ett aktiebolag som helt eller delvis ägs av kommuner eller samkommuner eller någon annan producent av företagshälsovårdstjänster som inte verkar inom den kommunala organisationen.

Ur lantbruksföretagarens synvinkel är detta ett besvärligt förfarande. På grund av att den kommunala företagshälsovården läggs om, blir det allt mer komplicerat att ansöka om ersättning. Det kunde vara motiverat att överväga om lantbruksföretagaren alltid borde ingå ett avtal om företagshälsovård med kommunen eller samkommunen tills lagstiftningen har ändrats på den punkten.

Sammandrag av det som sägs ovan

Ansökning om ersättning går alltså till på olika sätt beroende på om företagaren eller lantbruksföretagaren har ingått avtal med en kommun eller samkommun som är huvudman för en hälsovårdscentral eller med någon annan som producerar företagshälsovårdstjänster enligt 7 § 1 mom. i lagen om företagshälsovård. Ersättning av staten och ersättning enligt sjukförsäkringslagen bestäms i vartdera alternativet på samma grunder och är därmed lika stora och oberoende av vem som producerar tjänsterna.

Köpta tjänster
En kommun eller samkommun som är huvudman för en hälsovårdscentral kan köpa tjänster också hos en privat serviceproducent i enlighet med 4 § 1 mom. 4 punkten i lagen om planering av och statsunderstöd för social- och hälsovården (1706/2009). På dessa grunder kan hälsovårdscentralen köpa företagshälsovårdstjänster för företagare, lantbruksföretagare och andra som utför eget arbete uteslutande också hos en privat serviceproducent. I dessa fall ingås avtalen med den kommun eller samkommun som är huvudman för hälsovårdscentralen.

Företagshälsovård och lagstadgad olycksfallsförsäkring för lantbruksföretagare

Lagen om företagshälsovård gäller lantbruksföretagare som är skyldiga att teckna en arbetspensionsförsäkring (LFÖPL) som motsvarar minimipensionsskyddet enligt lagen om pension för lantbruksföretagare (1280/2006) och lantbruksföretagare som har tecknat försäkringen frivilligt. Den som har en obligatorisk arbetspensionsförsäkring (LFÖPL) får automatiskt en obligatorisk arbetsskadeförsäkring (OFLA) enligt lagen om olycksfallsförsäkring för lantbruksföretagare (1026/1981). För den som är frivilligt LFÖPL-försäkrad är också OFLA-försäkringen frivillig. Kommunförbundet har tidigare sänt cirkulär om full kostnadsersättning som tillämpas i den lagstadgade olycksfallsförsäkringen. Cirkulären finns med i källförteckningen till detta cirkulär.

Den olycksfallsförsäkringspremie som lantbruksföretagaren ska betala sänks med 20 procent, om lantbruksföretagaren den 1 oktober året före det år som försäkringspremien avser har omfattats av företagshälsovård enligt lagen om företagshälsovård. För att lantbruksföretagaren ska få rabatt ska det ha gått högst fyra år från arbetsplatsbesöket till den nämnda tidpunkten. Om det har gått högst fyra år sedan lantbruksföretagaren anslöt sig till företagshälsovården och om avtal om arbetsplatsbesök har gjorts, och även senare, om det visas att besöket av orsaker som inte beror på lantbruksföretagaren inte har kunnat ske inom nämnda tid, beviljas nedsättningen för hela kalenderår fram till utgången av det år under vilket förutsättningarna för erhållande av nedsättning upphör.

För att kunna verkställa försäkringspremiesystemet har Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt (LPA) med stöd av 22 § i lagen om olycksfallsförsäkring för lantbruksföretagare rätt att av sådana producenter av företagshälsovårdstjänster som avses i 7 § i lagen om företagshälsovård avgiftsfritt få nödvändiga uppgifter om de lantbruksföretagare som hör till företagshälsovården. Uppgifterna förs in i LPA:s gårdsbesöksregister som också företagshälsovården har tillgång till. En producent av företagshälsovårdstjänster kan när som helst ur registret få fram eller skriva ut en lista över gällande avtal om företagshälsovård inom sitt område enligt kommun och enligt företag. Av listan framgår vem som ingått avtalet, när företagaren anslutit sig och när gårdsbesök gjorts. Listan är ett användbart redskap då man justerar gällande avtal och planerar gårdsbesök.

LPA kan reda ut uppgifter som finns i gårdsbesöksregistret för företagshälsovården för lantbruksföretagare och som avses i 144 § i lagen om pension för lantbruksföretagare (LFÖPL). Om inget arbetsplatsbesök har gjorts inom fyra år efter föregående besök, ska LPA kontakta den producent av företagshälsovårdstjänster enligt 7 § i lagen om företagshälsovård som svarar för arbetsplatsbesöket i fråga. LPA kan sköta arbetsplatsbesöket genom att en sakkunnig inom lantbruket gör besöket, om den producent av företagshälsovårdstjänster som ingått avtal med lantbruksföretagaren ger detta uppdrag.

Arbetsplatsbesöket kan i sådana situationer göras av en sådan sakkunnig inom lantbruket som avses i 3 § 5 punkten i lagen om företagshälsovård. Den sakkunnige utarbetar en utredning av arbetsförhållandena och skickar den till den producent av företagshälsovårdstjänster som ingått avtal om företagshälsovård med lantbruksföretagaren. På arbetsplatsbesöket tillämpas också vad som sägs i 144 § i lagen om pension för lantbruksföretagare om överlåtelse av uppgifter till LPA för gårdsbesöksregistret för företagshälsovården för lantbruksföretagare.

För att LPA ska kunna sköta de uppgifter som avses i 115 § 1 mom. 4 punkten i lagen om pension för lantbruksföretagare har LPA med stöd av 144 § 2 mom. i samma lag rätt att av sådana producenter av företagshälsovårdstjänster som avses i 7 § i lagen om företagshälsovård få uppgifter om de största hälsorisker i arbetsförhållandena som observerats under gårdsbesöket samt om förslag till åtgärder och genomförande av dem, om den lantbruksföretagare som saken gäller har samtyckt till att uppgifterna utlämnas. Samtycket bevaras i sammanhanget. Med lantbruksföretagarens samtycke kan uppgifterna även utnyttjas vid utredningen av ett ärende som gäller yrkesinriktad rehabilitering för lantbruksföretagaren.

De hälsorisker som samlas och förs in i LPA:s gårdsbesöksregister är viktiga vid planeringen och genomförandet av information om företagshälsovård och säkerhet för lantbruksföretagarna. Den som producerar företagshälsovårdstjänsterna har direkt tillgång till uppgifterna. Serviceproducenten kan använda den färdiga sammandragsblankett för utredning av arbetsförhållanden och rekommendationer som utformats för registret utifrån gårdsbesökets resultat som sitt eget arkivexemplar och också ge blanketten som respons till kunden, dvs. lantbruksföretagaren.

LPA har enligt 115 § i lagen om pension för lantbruksföretagare följande lagstadgade uppgifter som förutsätter uppgifter av företagshälsovården:

  1. föra ett gårdsbesöksregister för företagshälsovården för lantbruksföretagare i syfte att effektivisera och följa upp genomförandet av gårdsbesök;

  2. främja att i lagen om företagshälsovård avsedda sakkunniga inom lantbruket deltar i gårdsbesök i enlighet med verksamhetsplanerna för företagshälsovården;

  3. föra och publicera statistik på grundval av uppgifterna i gårdsbesöksregistret;

  4. utifrån uppgifterna i gårdsbesöksregistret sammanställa rapporter om hälsorisker i lantbruksföretagarnas arbetsförhållanden samt om åtgärder genom vilka riskerna kan förebyggas; och

  5. bidra till att företagshälsovården för lantbruksföretagare är effektiv och ge förslag till utvecklande av verksamheten (4.12.2009/1004).

LPA inleder under år 2010 en kampanj för att få LFÖPL-försäkrade lantbruksföretagare att ansluta sig till företagshälsovården.  LPA har gett ut en ny broschyr om företagshälsovård för lantbruksföretagare, Liity työterveyshuoltoon, som delas ut till lantbruksföretagarna på lantbruksutställningar, vid olika tillställningar och per post. Broschyren berättar i korthet om företagshälsovård, och dess avsikt är att göra det lättare för lantbruksföretagare att ansluta sig. I broschyren finns en löstagbar blankett där lantbruksföretagaren skriver sin kontaktinformation och anmäler intresse att ansluta sig till den offentliga eller den privata företagshälsovården. LPA skickar den ifyllda blanketten till den producent av företagshälsovårdstjänster som lantbruksföretagaren önskar och ber producenten snarast kontakta lantbruksföretagaren så att parterna kan ingå ett avtal om företagshälsovård. Broschyren finns på LPA:s webbsidor på adressen www.mela.fi > Lomakkeet, julkaisut ja esitteet > Yleinen työturvallisuus > Liity työterveyshuoltoon 3/2010.

Sjukförsäkringslagen

Enligt 13 kap. 1 § i sjukförsäkringslagen har arbetsgivare rätt att få ersättning för nödvändiga och skäliga kostnader (ersättningsklass I) för att ordna företagshälsovård grundad på arbetsgivarens skyldigheter i enlighet med lagen om företagshälsovård (1383/2001).

Om en arbetsgivare utöver den lagstadgade företagshälsovården har ordnat sjukvård och annan hälsovård för sina arbetstagare, har arbetsgivaren rätt att få ersättning för de nödvändiga och skäliga kostnader (ersättningsklass II) som föranletts av detta. Ersättning betalas dock inte för tandvård.

Detsamma gäller i tillämpliga delar också företagare med stöd av 2 § i sjukförsäkringslagen.

Med stöd av 13 kap. 3 § i sjukförsäkringslagen ersätts kostnader för sådan företagshälsovård enligt god företagshälsovårdspraxis som avses i lagen om företagshälsovård. De kostnader som en arbetsgivare orsakas av ordnandet av den företagshälsovård samt den sjukvård och andra hälsovårdstjänster som ingår i arbetsgivarens skyldigheter ersätts, förutsatt att verksamheten genomförts med användning av nödvändiga resurser inom företagshälsovården.

Kostnader som ersätts med stöd av sjukförsäkringslagen

Godtagbara kostnader

Enligt 13 kap. 7 § i sjukförsäkringslagen är godtagbara kostnader de nödvändiga och skäliga anläggnings- och driftskostnaderna för ordnandet av verksamhet som iakttar god företagshälsovårdspraxis.

Godtagbara anläggningskostnader är kostnaderna för anskaffning av undersöknings-, vård- och kontorsutrustning och kontorsinventarier som behövs för ordnande av företagshälsovården samt kostnaderna för anskaffning och utbyte av datasystem för företagshälsovården. Kostnaderna för byggande, anskaffning och reparation av en företagshälsovårdscentrals lokaliteter eller andra motsvarande kostnader som hänför sig till fastigheten betraktas inte som godtagbara anläggningskostnader.

Godtagbara driftskostnader är lönekostnaderna för företagshälsovårdspersonalen, de obligatoriska lönebikostnader som betalts för dem och andra nödvändiga och skäliga kostnader som föranleds av företagshälsovården.

Godtagbara kostnader är också de avgifter som en sådan verksamhetsenhet eller yrkesutövare inom företagshälsovården som avses i lagen om företagshälsovård och som har rätt att tillhandahålla företagshälsovårdstjänster tar ut samt de avgifter enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården som en hälsovårdscentral som avses i folkhälsolagen tar ut, förutsatt att de motsvarar de godtagbara kostnader ovan som föranleds av att företagshälsovård ordnas.

Närmare bestämmelser om de kostnader som godkänns med stöd av sjukförsäkringslagen finns i 4 a § i statsrådets förordning (1338/2004, ändring 99/2006)

Om företagshälsovårdstjänster ordnats vid arbetsgivarens egen företagshälsovårdscentral eller vid en företagshälsovårdscentral som är gemensam för flera arbetsgivare anses som godtagbara kostnader de nödvändiga och skäliga anläggnings- och driftskostnader som föranletts av användningen av de i 13 kap. 6 § i sjukförsäkringslagen avsedda resursfaktorerna som grundar sig på den räkenskapsperiods bokföring som arbetsgivarens ansökan gäller.

De kostnader för anskaffning och förnyande av undersöknings-, vård- och kontorsutrustning och kontorsinventarier samt datasystem inom företagshälsovården som godkänns som anläggningskostnader ersätts genom ansökan för anskaffningsårets räkenskapsperiod. Om de nämnda anskaffningarna tas ur bruk vid en företagshälsovårdscentral innan den användningstid som anses skälig har gått ut avdras av den ersättning som betalas till arbetsgivaren ett skäligt belopp motsvarande den andel av anskaffningarna som inte använts.

Godtagbara driftskostnader är följande kostnader som hänför sig direkt till företagshälsovården:

  1. lönekostnaderna för yrkesutbildade personer och sakkunniga inom företagshälsovården samt för biträdande personal och kontors- och städpersonal samt de lagstadgade och obligatoriska lönebikostnader som betalts för dem;

  2. kostnaderna för lokaler och kontor;

  3. kostnaderna för användning och underhåll av undersöknings-, vård- och kontorsutrustning och -inventarier samt kostnaderna för undersöknings- och vårdutrustning och -tillbehör;

  4. kostnaderna för användning och underhåll av datasystem för företagshälsovården;

  5. kostnaderna för förstahjälpsutrustning som anskaffats till en företagshälsovårdscentral eller för övervakad förstahjälp till en arbetsplats samt kostnader för förstahjälpsutbildning för personer i arbetsgivarens tjänst; samt

  6. övriga kostnader som är nödvändiga för ordnande av företagshälsovård.

Om företagshälsovårdstjänster har anskaffats i form av köpta tjänster hos en sådan hälsovårdscentral som avses i folkhälsolagen (66/1972) eller hos en producent av hälso- och sjukvårdstjänster som är berättigad att tillhandahålla tjänsterna är de avgifter och arvoden som tagits ut för användning av sådana resursfaktorer som avses ovan godtagbara kostnader förutsatt att de motsvarar de anläggnings- och driftskostnader som avses i 4 a § 1 mom. i förordningen.

Kostnader som hänför sig till verksamhet som utövas av andra än yrkesutbildade personer och sakkunniga inom företagshälsovården kan ersättas som allmänna avgifter, grundavgifter eller andra motsvarande avgifter förutsatt att de motsvarar de anläggnings- och driftskostnader som avses i 4 a § 1 mom.i förordningen och att kostnaderna inte ingår i några andra resursbaserade avgifter och arvoden.

Överföring av företagshälsovårdstjänster till en annan organisation

Kommuner och samkommuner som är huvudmän för en hälsovårdscentral har grundat privaträttsliga organisationer som producerar sådana företagshälsovårdstjänster som kommunens hälsovårdscentral är skyldig att tillhandahålla enligt folkhälsolagen.

I planeringen av nya verksamhetsformer bör också bestämmelserna i sjukförsäkringslagen beaktas. Därför finns det skäl att redan i beredningsfasen stå i kontakt med FPA så att kostnadsersättningarna enligt sjukförsäkringslagen till arbetsgivare, företagare och lantbruksföretagare kan skötas problemfritt. Råd om principiella ersättningsfrågor ges av FPA:s avdelning för hälsovård och utkomstskydd, gruppen för företagshälsovård, och uppgifter om behandlingen fås av de enheter som handlägger ersättningsansökningar; www.fpa.fi.

FPA skickade 18.12.2008 ett brev till dem som producerar företagshälsovårdstjänster. Brevet gäller sådana förändringar i ersättningarna för företagshälsovård för företagare som ingår i de lagändringar som trädde i kraft 1.1.2009. Utifrån regeringspropositionen 133/2008 och lagen om ersättning av statens medel för vissa kostnader för lantbruksföretagares företagshälsovård 859/1984 tillämpas principerna ovan när det gäller ersättning för företagshälsovård för företagare.

Uppföljning av kostnaderna och verksamheten i anslutning till företagshälsovården samt rätt att företa granskningar

Folkpensionsanstalten har rätt att av en arbetsgivare, företagare eller en annan som utför eget arbete samt av en kommun eller samkommun eller av en annan sökande och serviceproducent få de uppgifter om kostnaderna och verksamheten i anslutning till företagshälsovården som FPA behöver för att kunna följa hur företagshälsovården genomförs. Folkpensionsanstalten har dessutom rätt att granska bokföringen i anslutning till den företagshälsovård som en arbetsgivare eller en annan sökande ordnat.

Avgift för outnyttjad mottagningstid som inte avbeställts inom företagshälsovården

I 25 § i förordningen om klientavgifter inom social- och hälsovården (912/1992) regleras den avgift som klienten ska betala för outnyttjad tid som inte avbeställts. Beloppet är 33,80 euro från 1.1.2010. Avgift får inte tas ut av personer under 15 år.

I lagstiftningen om klientavgifter finns det inga uttryckliga bestämmelser om huruvida avgiften kan tillämpas på företagshälsovårdstjänster. Därför bör saken regleras i avtalet om företagshälsovård mellan arbetsgivaren och den kommun eller samkommun som är huvudman för hälsovårdscentralen. Avgiften kan bindas vid 25 § i förordningen om klientavgifter eller någon annan kostnadsgrund som parterna kommer överens om på förhand. Likaså ska parterna på förhand komma överens om hur avgiften fördelar sig mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Ett uteblivet besök kan bero på arbetstagaren eller arbetsgivaren. Arbetstagaren kan ha glömt den överenskomna mottagningstiden eller arbetsgivaren kan på grund av arbetssituationen vägra låta arbetstagaren lämna arbetsplatsen för den överenskomna tiden. För sådana situationer är det motiverat att komma överens om en avgift som eventuellt binds vid upphovet. Likaså ska det på förhand kommas överens om i vilka fall avgiften inte tas ut. Samtidigt ska parterna komma överens om hur en överenskommen tid ändras eller annulleras.

Det ovanstående kan också tillämpas på avtal med företagare och lantbruksföretagare.

 

Bokföring

Den kommunala arbetsgivarens kostnader för företagshälsovård ska synas i bokföringen som utgift. Det gäller tjänster som kommunen köpt utifrån och tjänster som den skaffat inom sin egen organisation.  En intern tjänst inom kommunen särskiljs genom kontoidentifikationen ”intern”. Utgifterna fördelas på verksamhetsenheterna enligt antal anställda eller faktiska utgifter. Utgifterna bokförs alltså inte på ett moment, exempelvis Personaladministration, utan de ska fördelas så rätt som möjligt på olika funktioner enligt upphovsprincipen. Fördelningen på olika verksamhetsenheter är viktig bland annat för statsandelsgrunden och också i övrigt för utredningen av de enhetsspecifika kostnaderna. Bokföringsanvisning:

4300–4499 Köp av tjänster
4340–4490 Köp av övriga tjänster
4430 Social- och hälsovårdstjänster

Vid behov kan man använda underkonton under Social- och hälsovårdstjänster, exempelvis Företagshälsovårdstjänster.

FPA:s ersättningar till kommunen eller samkommunen för företagshälsovård för den egna personalen bokförs enligt följande:

3300–3399 Understöd och bidrag
3330 Övriga understöd och bidrag (av andra)

Enheten för företagshälsovård bokför de ersättningar för företagshälsovårdstjänster som den tagit ut hos arbetsgivare och företagare på följande sätt:

3000–3199 Försäljningsintäkter
3130–3199 Övriga försäljningsintäkter av prestationer
3130 Försäljningsintäkter av företagshälsovård

Vid behov kan underkonton användas.

I mallen för kontoplan är ett sådant eget konto för ändamålet reserverat (avgifter). Uppgifterna införs i Statistiken över kommunernas ekonomi och verksamhet/tabell 07: Särskilda uppgifter om kommunens/samkommunens ekonomi på raden: Försäljningsinkomster av företagshälsovård 253 2520.

FINLANDS KOMMUNFÖRBUND

Kari Nenonen
vice verkställande direktör

Jussi Merikallio
direktör, social- och hälsovård

tags