Förändringar i förvaltningslagen

Förändringar i förvaltningslagen som gäller behandlingen av omprövningsärenden och rättelser av sakfel samt ändringar i förvaltningsprocesslagen och lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet

Omprövning 

Till förvaltningslagen (434/2003) har fogats ett nytt 7 a kapitel som gäller omprövning. Avsikten är att förvaltningslagen i egenskap av allmän lag ska reglera behandlingen av omprövningsärenden. Ändringen trädde i kraft 1.8.2010. Förvaltningslagen har inte tidigare innehållit allmänna bestämmelser om behandlingen av omprövningsärenden, utan dessa har (som rättelseyrkanden) reglerats av kommunallagen och övrig speciallagstiftning. Genom bestämmelserna om begäran om omprövning i förvaltningslagen kompletteras och preciseras bestämmelserna om rättelseyrkande i kommunallagen och speciallagarna. 

De nya bestämmelserna innebär i praktiken inte särskilt stora förändringar i kommunerna eftersom bestämmelserna om rättelseyrkande och ändringssökande i kommunallagen och speciallagarna förblir oförändrade. Möjligheterna att rätta fel utvidgas dock i någon mån.

Förvaltningslagen har ändrats så att det svenska uttrycket för ”oikaisu” är omprövning och ”oikaisuvaatimus” är begäran om omprövning. Tillsvidare används dock rättelseyrkande i kommunallagen. När man i den svenska texten hänvisar direkt till kommunallagens bestämmelser ska alltså detta uttryck användas.

Till förvaltningsprocesslagen (586/1996) har fogats nya bestämmelser om rätt att överklaga omprövningsbeslut (6 a §) och om omprövningsbegärans betydelse för innehållet i besvären (26 a §). I förvaltningsprocesslagen har det inte tidigare funnits motsvarande bestämmelser.

Elektronisk delgivning

Bestämmelserna om elektronisk delgivning (18 och 19 §) och maskinell underskrift (20 §) i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003) ändras. Det blir möjligt att med samtycke av den som saken gäller delge handlingar som elektroniska meddelanden om det är fråga om situationer där vanlig delgivning också annars är möjlig. Tillämpningsområdet för bevislig elektronisk delgivning begränsas däremot. Lagändringen gäller från 1.12.2010.

Närmare upplysningar: 
Katariina Huikko, tfn 09 771 2135
Jenny Koivisto, tfn 09 771 2158
Tanja Mansikka, tfn 09 771 2308
Juha Myllymäki, tfn 09 771 2450
Riitta Myllymäki, tfn 09 771 2463
Erkki Papunen, tfn 09 771 2467 
Arto Sulonen, tfn 09 771 2345

 1 Förändringar i förvaltningslagen

1.1. Förhållandet mellan förvaltningslagen, kommunallagen och speciallagstiftningen

Förhållandet mellan förvaltningslagen och kommunallagen. Till förvaltningslagen har fogats ett nytt 7 a kapitel om omprövning. Avsikten är en allmän styrning av behandlingen av omprövningsärenden. Ett rättelseyrkandeförfarande enligt kommunallagen är ett obligatoriskt skede före kommunalbesvär. I den allmänna kommunala förvaltningen iakttas vid rättelseyrkandeförfarandet i första hand kommunallagen, i andra hand förvaltningslagen. Förvaltningslagens nya 7 a kapitel endast kompletterar bestämmelserna i kommunallagen när det gäller behandlingen av ett rättelseyrkande till de delar som det inte regleras i särskilda bestämmelser i kommunallagen.  Bestämmelserna om rättelseyrkanden i kommunallagen är oförändrade och de avviker i vissa avseenden från de nya bestämmelserna i förvaltningslagen.

Förhållandet till speciallagstiftningen. Om det i en speciallag finns egna avvikande bestämmelser om rättelseyrkande eller om ändringssökande genom förvaltnings- eller kommunalbesvär, iakttas bestämmelserna i speciallagen i stället för bestämmelserna i kommunallagen eller förvaltningslagen.  Men i en speciallag kan det också konstateras att när det gäller rättelseyrkanden och kommunalbesvär ska ändring sökas enligt kommunallagen.  Inom speciallagstiftningen finns situationer som avviker från rättelseyrkandesystemet enligt kommunallagen:

• Om det i en speciallag finns egna särskilda bestämmelser om rättelseyrkande iakttas dessa i första hand. I det fallet kompletterar förvaltningslagens nya bestämmelser om omprövningsbegäran de bestämmelser som finns i speciallagen.
• Om det i en speciallag hänvisas direkt till rättelseyrkande enligt kommunallagen iakttas kommunallagens bestämmelser vid behandlingen av rättelseyrkandet. Härvid ska man dock beakta de bestämmelser i speciallagen som eventuellt avviker från kommunallagens bestämmelser. Förvaltningslagens nya 7 a kapitel endast kompletterar kommunallagen och bestämmelserna i speciallagen.
• Om det i en speciallag hänvisas till förfarandet för omprövningsbegäran utan direkta hänvisningar till kommunallagen är utgångspunkten att förfarandet enligt förvaltningslagens omprövningsbestämmelser iakttas.  Härvid ska man dock beakta sådana bestämmelser i speciallagen som eventuellt avviker från förvaltningslagens bestämmelser.
• Ändring söks i många fall direkt hos förvaltningsdomstolen i beslut som en kommunal myndighet fattat med stöd av speciallagstiftning. I sådana fall går det inte att begära omprövning av beslutet.

1.2 Ändringarna i huvuddrag

Förvaltningslagens 7 a kapitel reglerar inledningen, behandlingen och avgörandet av ett omprövningsärende. De nya bestämmelserna gäller tidsfristen för omprövningsbegäran enligt förvaltningslagen (49 c §), omprövningsbegärans form och innehåll (49 d §), skyndsam behandling (49 e §), rätten för den myndighet som avgör begäran om omprövning att besluta om verkställigheten (49 f §) och omprövningbeslutet och rättelse av sak- eller skrivfel i samband med beslutet (49 g §).  Möjligheten att rätta sakfel enligt 50 § i förvaltningslagen har utvidgats så att grunden för rättande av fel också kan vara en ny utredning i saken som väsentligt kan påverka beslutet. Dessutom har det svenska uttrycket "rättelseyrkande" ändrats till "begäran om omprövning" i förvaltningslagen. 

1.2.1 Tidsfristen för omprövningsbegäran, omprövningsbegärans form och verkställigheten av beslutet

Enligt 49 c § i förvaltningslagen ska omprövning begäras inom 30 dagar från delfåendet av beslutet. Tidsfristen för yrkande av rättelse enligt kommunallagen är fortfarande 14 dagar från delfåendet av beslutet (KomL 93 §). Tidsfristen för omprövningsbegäran bestäms också särskilt i speciallagstiftningen och den varierar beroende på vilken lag det gäller. 

En omprövning ska enligt 49 d § i förvaltningslagen begäras skriftligt hos den behöriga myndigheten. Av skrivelsen ska framgå vilket beslut som avses, hurdan omprövning som begärs och med vilka motiveringar. Bestämmelsen kompletterar således delvis 89 § i kommunallagen så att det i ett rättelseyrkande ska uppges vilket beslut rättelseyrkan gäller, vilken rättelse som krävs och vilka motiveringar som ligger som grund för rättelseyrkandet.

En begäran om omprövning ska enligt 49 e § i förvaltningslagen behandlas skyndsamt. Ett rättelseyrkande ska enligt kommunallagen också behandlas utan dröjsmål (KomL 89 § 2 mom.).  Bestämmelserna är i överensstämmelse med rättsprincipen om skyndsam behandling i god förvaltning enligt grundlagen och förvaltningslagen. I praktiken behandlas ärenden ändå ofta i inkommandeordning och enligt befintliga resurser.

Enligt 49 f § i förvaltningslagen kan den myndighet som behandlar ett omprövningsärende förbjuda att beslutet verkställs eller bestämma att verkställigheten ska avbrytas. Ett avgörande som gäller verkställighetsförbud eller avbrott i verkställigheten får inte överklagas separat. Enligt 98 § i kommunallagen kan ett beslut verkställas innan det har vunnit laga kraft. Det får dock inte börja verkställas om rättelseyrkandet eller ändringssökandet skulle bli meningslöst genom verkställigheten eller om det organ som behandlar rättelseyrkandet eller besvärsmyndigheten förbjuder verkställigheten. När det gäller verkställighet ska man alltså beakta att 49 f § i förvaltningslagen ska tillämpas utom då det finns bestämmelser om verkställigheten i en speciallag eller då det i en speciallag särskilt har hänvisats till kommunallagen. 

1.2.2 Skyldighet att motivera omprövningbeslut och rättelse av sakfel

Enligt 49 g § i förvaltningslagen ska i ett omprövningsbeslut yrkandena i omprövningsbegäran avgöras och avgörandet motiveras. Ett omprövningsbeslut ska med andra ord alltid motiveras. Denna bestämmelse kompletterar förfarandet enligt 89 § i kommunallagen och den ska därför tillämpas också på rättelseyrkandeförfaranden som följer kommunallagen.

Den myndighet som ska avgöra ett omprövningsärende kan samtidigt utan särskilt yrkande också fatta beslut om rättelse av fel på det sätt som föreskrivs i 50–53 § i förvaltningslagen.  Till 50 § i förvaltningslagen har fogats en ny punkt om rättelse av sakfel enligt vilken en myndighet kan undanröja ett oriktigt beslut som den har fattat och avgöra saken på nytt, om det har framkommit en sådan ny utredning i saken som väsentligt hade kunnat påverka beslutet. I en sådan situation kan beslutet endast rättas till en parts fördel. Som en ny utredning kan anses förändringar i en parts förhållanden som väsentligt påverkar innehållet i beslutet, det vill säga det tidigare förvaltningsbeslutet kan anses oriktigt till sitt innehåll på grund av den nya utredningen. En ny utredning kan vara ny, gälla en tidigare obekant omständighet eller en utredning som inte var känd eller som man inte förstått att beakta när saken avgjordes i det första skedet. Dessa bestämmelser om rättelse av fel ska tillämpas också i samband med kommunala rättelseyrkanden eftersom det inte finns särskilda bestämmelser om detta i kommunallagen. 

1.2.3 Det svenska uttrycket ”begäran om omprövning” i förvaltningslagen

Förvaltningslagen har ändrats så att det svenska uttrycket för  ”oikaisu” är omprövning och ”oikaisuvaatimus” är begäran om omprövning. När lagtext översätts eftersträvas vanligen att det svenska lagspråket i Finland ska motsvara lagspråket i Sverige. Att uttrycket  rättelse ersätts med omprövning, förenhetligar lagspråket i Finland och Sverige.  Avsikten är att den nya termen alltid används när det är möjligt och på så sätt övergår man gradvis till att endast använda den nya termen. Uttrycket rättelseyrkande kommer antagligen att ändras i samband med totalrevisionen av kommunallagen så att det motsvarar förvaltningslagens uttryck, det vill säga begäran om omprövning. Tillsvidare används dock rättelseyrkande i kommunallagen. När man i den svenska texten hänvisar direkt till kommunallagens bestämmelser ska alltså detta uttryck användas.

2 Ändringar i förvaltningsprocesslagen

I förvaltningsprocesslagen har det inte tidigare funnits bestämmelser om rätten att genom besvär överklaga beslut som fattats med anledning av en begäran om omprövning. Till förvaltningsprocesslagen har nu fogats nya bestämmelser om rätt att överklaga omprövningsbeslut (6 a §) och om omprövningsbegärans betydelse för innehållet i besvär (26 a §). 
Kommunalbesvär regleras i kommunallagen. Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen tillämpas ändå också på kommunalbesvär om inte något annat anges i kommunallagen. 
Särskilt på nämnde- och tjänstemannanivå fattas många myndighetsbeslut inom ramen för olika speciallagar. Det finns speciallagar för till exempel skolväsendet, social-, hälso- och sjukvården samt miljöväsendet. För speciallagarnas del är besvärsformen ofta förvaltningsbesvär i stället för kommunalbesvär. Förvaltningsbevär kan anföras på laglighetsgrund eller på ändamålsenlighetsgrund, det vill säga på den grund att beslutet enligt den överklagande är oändamålsenligt. På förvaltningsbesvär tillämpas dels bestämmelserna för ändringssökande enligt speciallagarna, dels förvaltningsprocesslagen. 

2.1 Rätt att överklaga omprövningsbeslut

Ändring i ett beslut som fattats med anledning av en omprövningsbegäran får med stöd av 6 a § i förvaltningsprocesslagen sökas genom besvär endast av den som begärt omprövningen. När det gäller speciallagstiftning kan detta leda till att besvärsanvisningarna måste justeras. I den nya 6 a § finns bestämmelser om vem som har besvärsrätt när ett beslut på grund av omprövningsbegäran har ändrats eller upphävts.
I kommunallagen finns egna bestämmelser om vem som har rätt att anföra kommunalbesvär (KomL 92 §).   

2.2 Omprövningsbegärans betydelse för innehållet i besvär 

Om en begäran om omprövning har avslagits eller en genomförd ändring endast delvis motsvarar yrkandena i omprövningsbegäran, får den som har begärt omprövning med stöd av den nya 26 a § i förvaltningsprocesslagen framlägga nya grunder när han eller hon anför besvär över omprövningsbeslutet hos förvaltningsdomstolen.  Också sådana nya yrkanden som grundar sig på förändrade förhållanden eller på en omständighet som har framkommit först senare får framföras. Denna bestämmelse tillämpas i fortsättningen också på kommunalbesvär eftersom det inte finns några särskilda bestämmelser om detta i kommunallagen. Bestämmelsen innebär dock ingen förändring i den gängse tolkningen enligt vilken besvärsgrunderna i kommunalbesvär inte är bundna till grunderna i omprövningsbegäran som kan formuleras mer fritt. 

Enligt 90 § 3 mom. i kommunallagen ska grunderna för kommunalbesvär framläggas innan besvärstiden löper ut. Enligt 27 § i förvaltningsprocesslagen får den som anför förvaltningsbesvär också efter att besvärstiden löpt ut framföra nya besvärsgrunder till stöd för sina yrkanden, om inte saken därigenom blir en annan.

3 Ändringar i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet

Bestämmelserna om elektronisk delgivning och maskinell underskrift förnyas i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003). De tillåter att en handling med samtycke av den som saken gäller delges som elektroniskt meddelande i situationer där man även annars kan använda vanlig delgivning. Däremot begränsas tillämpningsområdet för bevislig elektronisk delgivning. Lagändringen gäller från 1.12.2010.

3.1 Elektronisk delgivning

Ett myndighetsbeslut eller någon annan handling som gäller behandlingen av ett ärende kan delges elektroniskt i enlighet med 18 och 19 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet.

3.1.1 Vanlig elektronisk delgivning

I 19 § i lagen ingår bestämmelser om vanlig elektronisk delgivning. Rubriken för paragrafen har ändrats så att den är enhetlig med förvaltningslagen (jfr den tidigare 19 § Annan elektronisk delgivning). Enligt lagändringen blir det möjligt att med samtycke av den som saken gäller delge handlingar som elektroniska meddelanden då det är fråga om situationer där vanlig delgivning också annars är möjlig. Sådana situationer är inom den kommunala sektorn till exempel sådana delgivningar av beslut som avses i 95 § i kommunallagen.

En elektronisk delgivning förutsätter samtycke av den person som delgivningen gäller. I lagen finns inga formella krav på samtycket. Det centrala är ändå att den som ger sitt samtycke förstår att delgivningen kan skickas till honom eller henne elektroniskt.  Såsom hittills kan den som saken gäller ge sitt samtycke för bara ett ärende eller mer allmänt, till exempel så att en kund uppger det önskade delgivningssättet i en elektronisk blankett. Enligt lagberedningen kan som samtycke även anses att ingen annan kontaktinformation (än elektronisk) har getts. När elektronisk kontaktinformation används är det viktigt att säkerställa att kontaktinformationen är i aktivt bruk. 

Enligt 19 § i lagen ska delgivningen verkställas enligt vad den som saken gäller uppgett, dock med beaktande av begränsningarna i 5 § i lagen, till exempel vad gäller datasäkerheten. I praktiken kommer uppenbarligen e-posten att bli det allmännaste elektroniska delgivningssättet. När det gäller tjänstemannabeslut kan åtminstone skannade elektroniska versioner av beslutet anses godtagbara om de har gjorts med myndighetens ordinarie program och undertecknats på behörigt sätt.  Vid elektronisk delgivning ska man självfallet beakta också bestämmelserna i kommunallagen om lämnande av korrekta anvisningar om rättelseyrkande och besvär tillsammans med beslutet.

På grund av att elektronisk kommunikation är så snabb anses delfåendet ha skett den tredje dagen efter avsändadet om inte något annat visas. Lagändringen kan alltså göra att ett beslut snabbare än förr vinner laga kraft om det kan skickas elektroniskt till alla som saken gäller.

3.1.2 Bevislig delgivning

I 18 § i lagen ingår bestämmelser om bevislig elektronisk delgivning. Tillämpningsområdet för bevislig elektronisk delgivning har begränsats till att enbart gälla situationer och beslut där bevisligt delgivningsförfarande enligt någon annan lag ska ske per post mot mottagningsbevis eller på något annat bevisligt sätt.

Liksom vid vanlig elektronisk delgivning krävs samtycke av den som saken gäller för att den bevisliga delgivningen ska kunna verkställas elektroniskt.

3.1.3 Annat som bör beaktas

I lagen finns inte någon uttrycklig bestämmelse om skyldigheten att meddela när en handling har sänts. Det hör ändå till principerna för god förvaltning att avsändningsdagen framgår av den delgivna handlingen eller i samband med den. 

Eftersom elektronisk delgivning kräver samtycke av den som saken gäller är det befogat att dokumentera delgivningssättet i myndighetens ordinarie system eftersom myndigheten vid behov ska kunna visa delgivningssättet och delgivningstidpunkten. Man bör också tänka på att olika delgivningssätt för enskilda beslut kan leda till att besvärstiden kan löpa ut vid olika tidpunkter för olika beslut. Lagändringen kräver dessutom en justering av anvisningarna om hur man begär omprövning och besvärsanvisningarna när det gäller elektronisk delgivning och elektroniskt delfående.

Elektronisk delgivning innebär att förvaltningsförfarandena blir snabbare och mer kostnadseffektiva bland annat på grund av kortare tidsfrister och lägre postutgifter. Därför är det rekommendabelt att man också inom kommunförvaltningen småningom övergår till elektronisk delgivning i främsta hand.

Särskilda bestämmelser om elektronisk delgivning finns bland annat i kommunikationsmarknadslagen (393/2003), upphandlingslagen (348/2007) och lagen om farledsavgift (1122/2005). De nya bestämmelserna innebär inga förändringar i förhållande till dessa speciallagar, som tillämpas i stället för lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet.

3.2 Maskinell underskrift

I lagens 20 § finns bestämmelser om maskinell underskrift. Första momentet i paragrafen har ändrats så att domstolars expeditioner som sänds som elektroniska meddelanden får undertecknas maskinellt.  Detta innebär att en expedition kan delges käranden via den elektroniska kontakten utan att expeditionen måste undertecknas med en sådan elektronisk signatur som avses i lagens 16 §.

Däremot har lagändringen inte medfört någon förändring när det gäller maskinell underskrift av handlingar som uppstått i samband med en förvaltningsmyndighets verksamhet. För dessa handlingar iakttas fortfarande bestämmelserna om elektronisk signering (lagen om stark autentisering och elektroniska signaturer (617/2009).

FINLANDS KOMMUNFÖRBUND

Kari Nenonen    
vice verkställande direktör

Arto Sulonen
direktör för juridiska ärenden